Okej, först av allt så är ju världens bästa familj här nu, och det är alldeles supermysigt och härligt, vi äter god mat och vardagen har lite mer "action" i sig :-) och igår började mitt liv i utrustninguthyrningen, och mina arbetskompisar är alldeles fantastiska och underbara (hur konstit och skönt är det inte att säga redan efter en dag??) och arbetet verkar mycket mindre komplicerat än mina tidigare arbeten. Datorn är ju ännu svår (still saying; efter en dag) men annars så verkar det helt super rutinmässigt och verkligen roligt.
Men vad jag verkligen ville dela med mig var the moment of horror på isen en halv timme sen. Vi var med hanna för att rasta hundarna och tyckte det var en bra idé att ta dom ut på isen och härja. Det såg lite sådär slaskigt och vått ut, men vi tänkte gå lite mer mot mitten av isen iallafall så vi steg på. Plötsligt såg jag när vår lilla milla är upp till öronen våt och ser ut som en dränkt råtta och kommer inte upp ur isen. Jag började gråta alldeles hysteriskt och tänkte att vi aldrig kommer få upp henne därifrån för att isen går sönder under oss också. Hanna däremot fick någon superkraft av adrenalinet och på något konstigt sätt fick Milla upp ur isen tryggt och fint. Jag led av eftershock och grät helt hysteriskt och hanna tröstade. Jag hadde en lika hjälplös känsla som då när vi såg hanna ligga halvdöd på asfalten efter mopo-olyckan...
Well, milla mår bra och vi mår bra, men let's nog get on the ice anymore.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti