Det är galet hur vissa händelser vänder tankar och prioriteringar upp och ner. Livet får ett helt nytt sken när man tänker hur det kunde ha gått, hur nära ögat det påriktigt var och vilken idiot man är med sina fåniga i-landsproblem. Vi såg Hanna ligga på asfalten mitt i en korsning från distans, och det kändes som en hysterisk evighet att komma fram till henne. Hon är okej och det tar endast lite ont i höften, men "tänk om" tankarna dyker upp i huvudet ovilligt hela tiden och man börjar må illa över det. Bussen som vände framför Hanna skulle ha kunna vara den som vände mot Hanna. Bilen som vände skulle ha kunna komma mycket hårdare, och Hanna skulle ha kunna haft remmen i hjälmen loss. Hon hade tur och en skydsängel hos sig, tack gode gud. Jag kommer ändå föralltid att komma ihåg dendär panikslagna laddningen och hjälplösa känslan det fanns i bilen när vi bara såg Hanna långt i från.
Men Hanna mår bra, hon är underbar och bäst och betyder hela världen för mig.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti